incejo.blogg.se

Börjat jobba. Fjärde dagen på utbildningsveckan börjar om en timme, och efter helgen är jag ansedd färdig transportbokare. Det ska nog gå bra. Sett storgråtande unga kollegor bli utskällda av arga kunder, men tänker inte så mycket om det. Har ett märkligt självförtroende, som jag inte känner igen från tidigare jobb, trots att jag inte har en susning om vad jag gör egentligen.

Hoppas innerligt att det är självförtroende som kommer av livserfarenhet och mognad, och inte ett symtom på en tung depression, med känsloavslag. Det händer, det kan vara så, men jag tänker hålla emot och låtsas som ingenting tills jag vet. Dricker mina sju koppar kaffe om dagen, går till gymmet (trots att rumpy fortsätter göra ont), äter mina grönsaker och mediciner, och håller tummarna.

Nu är det fokus på att lära känna människor. Det är goda förutsättningar, många yngre som jobbar, och inte bara 18-åringar. Om jag bara vågar och är lite på, finns det chans till sociala vinster här.

Första kaffebaljan urdrucken, dags att sminka på ansiktet och koppla på personligheten, och cykla iväg.

Det hade varit roligare om det var en särskrivning i rubriken, men icke. I början av veckan fick jag lite för mycket sportmani, och hade sönder en muskel i rumpy. Sönder och sönder, överansträngde. Den gör ont, hursomhelst, och det är knivhuggssmärta när jag gör lyftrörelser. Dvs svårighet att gå, springa, cykla och lägga benen i kors. Det är okej, jag är inte dödssjuk, och egentligen är det inget problem. Det jobbiga är ju att träningen drabbas, utan att mitt överätande minskar. Tjockångest deluxe -> ångestdämpande hetsätning -> ångestdämpande kräk -> ätstörningsfest.

Kroppen är så problematisk. Att inte samhället kan lämna den ifred. Att inte de mest övertygade feminister kan överkomma skeva kroppsuppfattningar, självhat och upprätthålla rimliga förväntningar på sig själva. Vet inte om det hänger ihop, att de som störts gravt av normerna är de som tar kampen - man tänker sig ju lätt att de tuffaste feministerna är så självsäkra att inget rör dem. Men det är väl rimligt att ilskan och glöden föds ur skam och uppgivenhet.

Försökte mig på en joggingtur nyss, men smärtan blev för mycket, och jag vände. Tankarna när jag vände handlade inte om att jag var korkad nog att ge mig på det trots skadan, utan om de kalorier jag nu inte springer bort. Hur ska detta lösas? Vad kan jag sysselsätta mig med för att undvika att äta plus lika mycket som jag borde springa minus?

Skriver ner det här, så att jag ser att det är sjukt, så att jag lättare kan hantera det lite bättre. Heja tjejer, en dag ska vi slippa det här.

Spenderat ett par dagar med brorson på 11 veckor. Älskar honom så det värker, och det rycker duktigt i äggstockarna. Åh detta med vad man längtar efter, för att livet ska bli lyckligare. Barn, såklart. Andras får duga så länge, men som jag längtar ibland.

Ett (ytterligare) bra incitament för att jobba med hindren - problemen. I längden har jag inga svårigheter att föreställa mig att jag kommer skaffa barn själv, om lämplig kandidat till partner inte infinner sig. Men än så länge hoppas jag att jag kommer bryta mitt destruktiva relationsknarkarmönster, och träffar någon jag faktiskt vill ha, som faktiskt vill ha mig, och som jag inte sparkar ut så fort det blir allvar.

Stängde ner mina profiler på dejtingsajter förra veckan. Ingen mår bra av att jag hänger där. Jag blir inte friskare av att knarka bekräftelse för att snabbt dissa, och mina arma offer blir inte lyckliga av att jag manipulerar fram känslor hos dem och sedan ger kalla handen. Det är inte okej, jag vet det. Nog finns det bra kandidater där också, men det är ju inte dem jag träffar. Någon jag skulle vara intresserad av på riktigt vågar jag ju inte approacha, såklart. Man kan ju få ett nej.

Mitt aktuella projekt är att stå ut med mig själv, som singel. Leva själv, skaffa vänner istället för dejter, få bekräftelse som intellektuell, intressant person snarare än sexuell kvinna. Låter rimligt när man säger det högt, det slår mig oftare och oftare hur orimlig jag är med mig själv. Skrattar åt mig själv hos psykologen när vi pratar om det. Men jag rättfärdigar det och försvarar det med vassa klor. Jag. Är. Fan. Inte. Värd. Mer.


Nytt jobb med start på måndag. Är så vansinnigt nervös och rädd. Hoppas innerligt på att jag kan känna mig inkluderad och lugn där, och att det till och med kan finnas någon att umgås med. Vågar man hoppas på kollegor med potential till häng utanför arbetsplatsen? Behöver det så mycket.

Någon att dricka vin med, ta en joggingtur med, fika. Någon som inte är där bara i syfte att ge mig sexuell bekräftelse, utan som social medmänniska.

Gud så tragisk jag är. Uppryckning.

Stressad nu. Glädjen håller på att gå över, och jag sliter för att få den att stanna, bara ett par veckor till. Behöver den.

Det här är min lediga vecka den här sommaren, och jag hinner inte med. Vill göra så mycket, vara så ledig, men har inga pengar. Vill åka till vänner, åka till käraste Stockholm, men det blir inte av. Och jobbet som börjar på måndag är jag så rädd för. Jag vet ju hur det blir när jag börjar jobba, varje gång. Tar det på så stort allvar att jag spricker, inte kan sova, inte orkar nånting annat, och blir slutkörd. Depressionen kommer snart, och utmattningen brukar infinna sig efter ungefär 6 veckor. Som vanligt ska jag försöka hantera det, kontrollera det, parera.

Måste komma ihåg att äta, sova och träna. Måste orka göra det.

Stressar över att inte hinna njuta av den här veckan som är nu. Måndagen som redan är över, översköljs av ångest och ser framför mig hur tiden rinner iväg, det är sand som skiktas mellan fingrarna, jag greppar men hinner inte fånga. Påminner mig om att jag faktiskt borde vara nöjd med idag, att jag varit både på gymmet och på stan, och till och med träffat en vän.

Men glädjen är över, och allt som ekar i huvudet är förakt, nedvärdering och svaret på allt är "inte-bra-nog".


Tack för den här tiden, glädjen, kom tillbaka snart igen.

Sommaren är ljuvlig. Jag förtränger melankolin över att den snart är över igen, och njuter. Sjunger glada låtar, är sprallig och vill bara vara ute. Få dela lite av solens värme, ha solen i ögonen och låta ljuset strömma direkt in till hjärnan, och bränna sönder depressionen. Lägga sig som en ljus glädjehinna över ångesten. Ljus påverkar mig mer än alla mediciner i världen.

Jag njuter av att ha en glad period. Jag är sprallig, vill umgås med folk, vill vara social, vill vistas utomhus. Längtar inte konstant hem och in, vilket är default under stora delar av året. Jag är fullständigt medveten om att det är en period, att jag kommer gråta okontrollerat snart igen, men det bekommer mig inte så mycket. Jag förlikar mig med tanken på att det är det här som är normaltillståndet i mitt liv, inga mediciner kommer kunna stabilisera mina depressiva perioder, och jag vill inte låta några mediciner trycka ner den glädje jag känner nu. Hur skulle jag leva igenom de mörka perioderna utan det här? Utan sprudlet.

Idag har jag tvättid, och jag studsar genom kulverten till tvättstugan, sjunger på eurovisionlåten, It's all because of you-oooou. Stannar upp och längtar efter precis den känslan. Åh vad jag vill vara kär. Älska. Ha en you som allt är because of. Sen fortsätter jag, nykär i känslan av att jag fungerar själv också. Kan själv, liksom.

Inser att det här är en av mina längsta singelperioder hittills. Ett halvår. 9 månader egentligen, men ett halvår har jag bott själv. Behöver det här. Få gilla mig själv genom mig själv, inte genom andras bekräftande ögon.

Nu ska jag ner och byta tvätt, med hopsasteg och sprudel. Sen ska jag ut och springa i solen, för att jag kan.

Tänker på det här med att leva i nuet. Jag kan inte påminna mig om att jag gjort det särskilt ofta, och vet inte riktigt om det är eftersträvansvärt. Kanske är det som med allt annat, att lagom är bäst. Mitt fokus på framtiden gör såklart att jag missar väldigt mycket som händer nu, och också missar att göra saker som skulle leda till en bättre framtid.

Det mesta i mitt liv kretsar kring min obefintliga självkänsla. Det är en insikt jag haft länge, men det blir tydligare och tydligare att det är hela grundproblemet. Depressioner och ångestproblematik är bara rimliga följder av det. Det är ingenting ovanligt att ha dålig självkänsla, men kanske är det lite ovanligt att ovärdigheten och självkritiken är själva fokuset i livet. Det som får styra, nästan jämt.

Jag börjar bli äldre. Åldersnojan kan jag återkomma till, den är också central. Att jag blir äldre gör också att jag ser mönstren tydligt, i hur jag levt mitt liv sen, ska vi säga trettonårsåldern, då jag fungera som självständig individ. Jag har haft väldigt många relationer, och avbrutit dem hastigt. Jag har flyttat ofta, både inom och mellan städer. Jag har avbrutit studier, bytt inriktning och mål, haft kortvariga jobb och låtit kontakter rinna ut i sanden. Jag har rymt, flytt och bytt.

Allt jag gjort har jag jämfört med andra, när jag formulerat en ny plan har studerat reaktionen när jag berättat för någon, och låtit det styra. Anpassat mig. Målet har alltid varit att hitta något som i andras ögon verkar rimligt att jag sysslar med. Jaget? Viljan? Den minns jag inte om jag haft. Har liksom alltid sökt det där som jag är bra på, det där som är specifikt för mig, som uttrycker hur jag är. Avundats dem som gett sig hän av purt intresse.

Nuet. Nuet ger få reaktioner, det är i berättelsen om framtidsplanerna man kan se vad andra tänker, och därmed få hjälp att välja, få lite ro. Oron.

Struktur, planering, nutid, fokus. Ska jobba lite med det.

Mitt första inlägg.